Avatar

Avatar, Avatar, vad ska jag göra med dig?

Ett glatt gäng bestående av mig själv, min käraste och två goda vänner åkte ståndsmässigt ut till Heron City igår kväll för att äntligen se James Camerons Avatar. Ett missöde på vägen i form av ett stopp på tunnelbanan och upphämtning i bil gjorde att vi anlände något sent och det brukar inte vara ett problem men tydligen så börjar filmerna ute i Heron på utsatt tid, så något inkastade i filmens handling fann vi våra platser. För min del var det första gången i det någorlunda nya biopalatset och jag blev inte besviken. Bra lutning, sköna stolar, uppfällbara armstöd. Jag satt bekvämt hela den långa filmen (161 minuter).

Avatar utspelar sig 2154 på månen Pandora i Alpha Centauri sol system. Jorden har blivit skövlad av människans girighet medan Pandora är ett nymfiskt paradis, full av underbara växter. Här lever Na'vis, som är Pandoras motsvarighet till Tellus människor, i symbios med naturen, tills homo sapiens styrda av ekonomiska skäl anländer och vill plocka åt sig av rikedomarna utan respekt för varken ekosystem eller gällande etik.

Filmens protagonist Jake Sully (Sam Worthington), före detta marinsoldat och rullstolsbunden, åker till Pandora för att ersätta sin bortgångna tvillingbror och bli en avatarförare, något som är ekonomiskt lönsamt eftersom bara han kan ta över broderns avatar genom sin identiska genuppsättning.

Avatar är en tom kropp, en hybrid av avatarföraren och Na'vi, som kontrolleras genom att föraren kopplar in sig i ett system. Genom att vara i sin Avatar så kan människorna andas och beblanda sig med urinvånarna eftersom de ser likadana ut; 3 meter långa, blå och med svans. Sinnet är i Avataren och den mänskliga kroppen ligger tryggt i en plåtkokong.

Det finns två läger av människor som är på Pandora, dels biologerna som är intresserade av de rika naturtillgångarna i ett vetenskapligt syfte och dels militärerna som är intresserade av de ekonomiska fördelarna. Jake Sully blir lovad sina ben tillbaka om han infiltrerar Na'vi för att militären lättare ska kunna ta sig in i deras hemliga värld för att få dem att flytta sig från det mineralrika området de lever på.

Filmen tog mig med storm, jag älskade 3D effekten och jag älskade Pandoras sagolika värld och hänfördes av idérikedomen i filmen. Tyvärr varade det inte länge. Karaktärerna känns platta och Jake Sully är en karikatyr av en amerikansk soldat på det allra värsta sätt; gapig, korkad, manlig och osympatisk. Naturligtvis ändras han genom filmen men hans förändring kommer plötsligt och för sent. Och som i många andra filmer så är den västerländska, vita mannen överlägsen alla andra trots sitt handikapp och sin idioti!

Om effekterna är häpnandsväckande så är storyn konventionell, övertydlig och stundtals cheesig. Cameron visar tydligt sitt intresse för Moder Jord och ekosystemet som om Gud är i oss alla och snuddar på propaganda i sin iver att leda åskådaren rätt. Det är väldigt tråkigt för Avatar är en speciell och en helt ny sorts film i sitt framförande men tappar i viljan att få oss alla att förstå.

Ändå så bär jag med mig Avatar och min natt har varit full av fantasier och drömmar, kanske öppnade filmen en fantastisk del av min hjärna som behövde lite vatten i form av den underbara, fantasifulla upplevelse som faktiskt filmen är. För trots storyns brister så var jag inne i filmen mer än jag har varit i någon film på länge och trots de dryga 2,40 h som filmen höll på så kändes det aldrig segt eller mycket.

Därför är jag väldigt kluven till Avatar. Jag tror att det är årets stora Oscarsvinnare, svårt att se hur det kan bli på något annat sätt men ändå så är jag besviken över historien som berättas och det kan inte bli något mer än en 3a.




Avatar (sanskrit: Avatāra) är i indisk mytologi "att stiga ned", det vill säga en guds nedstigande på jorden och antagande (inkarnation) av kroppslig (oftast mänsklig) gestalt. Ordet används främst om Vishnus tio inkarnationer.