SEBBE

Såg den svenska filmen Sebbe igår och i början var jag skeptiskt mot misären som aldrig tycks sluta, jag vred mig olustigt i biostolen och kände att detta var ännu ett svensk Bergmankomplex-projekt.

Men så ger regissören Babak Najafi oss lite hopp, just i rättan tid, och även om hans hopp fortfarande är så litet som det kan bli så växer filmen i och med det.

Sebbe är en bra film, kanske den bästa svenska filmen på länge. Den berör, får publiken att tänka, hoppas och lida med huvudkaraktärerna, den 15-årige Sebbe och hans mamma Eva.

Och framför allt så visar den ett naket porträtt över två människor som vill och behöver kärlek så oerhört mycket men som är så oförmögna till att ge.

Filmen haltar som sagt lite i början, Sebbe är mobbad, hans mamma är totalt misslyckad och kulmen är när mamman, hemma från ett hemskt öde på sitt nattpass som tidningsutdelare, verkar strunta totalt i att Sebbe fyller år. När allt är jävligt runt omkring så behöver 15-åringen kärlek och stöd hemifrån och den uteblir för att hans mamma är så olycklig och oförmögen att vända den nedåtgående spiralen hon är i.

Trots att det blir lite kaka på kaka i ett fruktansvärt liv så lever karaktärerna och jag med dem.

Båda skådespelarna Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander gör strålande insatser och att Najafi vann €50.000 på Berlin Filmfestival för ett par veckor sen i och med utmärkelsen Best New Director.

Det får mig att hoppas på att vi kommer få se mer från Najafi. Vilket jag ser fram emot.

Väldigt bra film. Gå och se.