Bilder

Bored to Death

En väldigt rolig serie med Jason Schwartzman, Ted Dansson och Zach Galifianakis (nu aktuell i Due Date). Schwartzman spelar en författare som har problem att följa upp sin första novell och sätter i brist på annat ut en annons om att han är privatdetektiv på craigs list. Han gillar att dricka vitt vin och röka gräs och har lite problem med the ladys.

Andra säsongen går nu i USA. Finns att streama.

Due Date

Såg den igår och den var inte vidare bra. Kidsen bredvid mig i salongen skrattade en del men jag blev mest besvärad. Det var lite för mycket slagsmål och idiotiska händelser.

Älskar dock att Juliett Lewis är med som en något sliten drugdealer och att stonerhumor syns mer och mer.

Film fest

Var på fest igår med gammal filmfestivalmedarbetare och träffade andra filmfantaster och nördar där.

Härligt att högljutt diskutera huruvida dagens kritiker ger somliga regissörer högre betyg på grund av tidigare meriter. En blond tjej påstod att Woody Allen alltid får 5or. Det är ju faktiskt ett faktafel och därför ett dåligt argument. Jag förstår inte att folk inte lär sig. Ska man påstå något så gäller det att ha på fötterna. Annars blir ju allt blaha blaha.

Först fakta, sen jiddra.

SATC 2

Sex & the City galapremiär igår. Jag hade fått för mig att filmen var 1h20min lång och det beklagade jag mig över för det känns som om att är en Hollywoodfilm bara 80 minuter lång så är det för att de har haft sjuka problem och då är antagligen inte det som klarat sig vidare bra heller. Så jag satt där under filmen och undrade, när ska det ta slut, tills jag insåg att det antagligen var 120 minuter och inte 1h 20min.

Kände mig som en retard och var tvungen att ursäkta mig för mitt sällskap och framför allt för Elin, som jag jobbar med, som stod och sa att det vara trist bla bla bla, filmen är bara en och tjugo, bla bla bla, i olika intervjuer. Jobbigt.

Jag har funderat över detta och kan inte förstå hur jag gjort ett sånt misstag. Inte hela världen men dumt, speciellt om man som jag tror att huvudet sitter på rätt skaft.

Kollade precis upp pressreleasen:

Filmen är en timme och tjugo minuter. Därefter är det efterfest i Bibliotekstan (Biblioteksgatan och
tvärgatorna), utomhus och i butikerna.

Nice. It wasn't me.

Och filmen då? Nja, underhållande såklart men väldigt klumpig. Det känns som om de hittat på skämten först och sen skapat en story runt om, dessutom är det PINSAMT tydligt vilken målgrupp de riktar sig till: MAMMORNA.
- Åh, vad vi kan! Man får vara trött på sina barn. ect, ect.

Vilket är okey budskap men lite snyggare skulle det kunna förpackats.

Dessutom är det fruktansvärt att se den hemska Miranda i en bil mot Abu Dhabi, som om hon vore på speed, skrika:
- Abu Dhabi Doooooo!

Seriöst. Där försvann allt hopp. På riktigt.

Charlize Theron

Jag tycker Charlize Theron sett weird ut de senaste åren, ja, egentligen efter Monster (Patty Jenkins, 2003). Jag tror hon har fixat näsan, tyvärr till det sämre. Trist för en nice gal like her.

Barnskådespelare

Att gå från barnskådespelare till vuxen dito är problematiskt. Inte bara ska utseendet fungera i vuxen ålder men dessa barn som blir stora i Hollywood får mycket press på sig och blir även utsatta för ohälsosamt klimat i form av fester, droger och sex. Dessutom verkar människan i allmänhet ha svårigheter att tackla berömmelse. Att vara älskad och hyllad av alla runt omkring verkar få de flesta att ifrågasätta sig själva och sin person. Om berömmelsen kommer vid tidig ålder så är det många som det går illa för. Drew Barrymore blev som sjuåring stjärna över en natt genom sin medverkan i E.T.: The Extra-Terrestrial (Steven Spielberg, 1982). Två år senare, vid en ålder av nio så började hon få alkohol- och drogproblem och 13 år gammal blev hon inskriven på behandlingshem. Nu har det gått bra för Barrymore som idag verkar som skådespelare, regissör och producent.

Lindsay Lohan är en annan ung skådespelare född 1986 med liknande bakgrund som Scarlett Johansson. De konkurrerade om samma roll i Föräldrarfällan (The Parent Trap, Nancy Meyers, 1998), en dust som Lohan gick segrande ur. Hon fick därefter sitt genombrott i Mean Girls (Mark Waters, 2004) men efter det så har succéerna uteblivit och de mesta skriverier har hon fått på grund av rattonykterhet, kokainskandaler och olika vändor på rehabiliteringshem.

Scarlett däremot verkar ha klarat övergången till att bli vuxen i Hollywood på ett hälsosamt och framgångsrikt sätt. Detta har orsakat avundsjuka hos Lohan, något som kommit ut till allmänheten genom media och allmänheten fortsätter skvallra om det på bloggar.

I’ll tell you exactly what Scarlett did to piss off Lohan so badly. She got some attention. And she got it by being reasonably classy. There have been reports of Johansson being a diva, but that’s about the worst you hear about her. She’s classically beautiful. Instead of spraying orange fake tanner all over herself like Lohan, she makes pale look pretty. She’s not a known drug and alcohol abuser, unlike Lohan. No one knows a thing about her parents, unlike Lohan. She generally makes good films, unlike Lohan.
Those are the things Scarlett did that pissed Lindsay Lohan off. She’s smarter, more beautiful, more talented, and has a better career.

Lohan har däremot skapat fler rubriker än Johansson och är mer övervakad av media på grund av hennes vilda liv. Detta är något som har skadat hennes karriär och frågan är om det någonsin går att reparera. Ingen vill jobba med någon som har dåligt rykte eller fram för allt, är opålitlig. ”But what hurts me the most is that I work just as hard as any other actress around my age, like Scarlett Johansson, but I just don't get the opportunities that they get because people are so distracted by the mess that I created in my life. ”

Scarlett har enligt vad vi ser i media inte haft några problem med att växa upp i allmänhetens öga. Hon menar själv att det har med hennes uppväxt att göra och att alla personer är olika.

I don't think necessarily that there's trouble looming around the corner for everyone involved in this industry. [...] I have a really wonderful family that's very supportive. Luckily I never really struggled with any kind of, […] image problems or addictions. […] I think it's not just people in Hollywood [...] It's kind of part of just growing up and growing up in the world that we live in today where everything is so available and so fast-paced. It's hard I think for a lot of youths to avoid these pitfalls. Obviously the availability of whatever it may be, whether it's drugs or alcohol or partying or whatever, is dangerous for people who are prone to addiction or that kind of lifestyle. I'm just fortunate enough to never have had that inclination. I guess I attribute that to my parents and friends and the way I was raised.

Korkad scen

Det finns en scen i 2012; John Cusack, som är en frånskild pappa, och hans två barn är i parken, de klättrar över ett staket med tydliga "keep out" skyltar, sen går de och förundras över att sjön är borta och det ryker läskigt i dess ställe, det finns avspärrningar som de totalt skiter i och ställer sig mitt i den gamla sjön.

Naturligtvis går det illa och det är helkorkat gjort.

Hur har den scenen klarar sig till final cut? Någon någonstans på vägen borde dragit i handbromsen och opponerat sig. Jag förstår inte vad som händer ibland.

RECENSION

Jag skrev en recension om filmen From Paris With Love för film.nu. Sen läste jag Fredrik Strages version av samma film och den är så mycket bättre! Min är mellanmjölk i jämförelse för jag förstår vad han säger, men samtidigt är det en film som är lätt att såga och jag ville inte riktigt göra det.

Mitt humör var gott och förlåtande när jag såg den vilket just nu känns som helt fel approach?

Alltid vara kritiskt, aldrig slappna av. Mitt nya mantra.

Millenium-trilogin

Jag har ju ännu inte sett den och det är enbart för att jag tycker inte den verkar bra. Idag går den upp i USA och enligt Aftonbladet så hyllas den av de flesta kritikerna.

Men det finns en tendens att visa en subjektiv bild i svenska medier. Därför måste jag helt enkelt se den för att bilda mig en egen uppfattning, och efter det återkomma i ämnet.

Jonas Åkerlunds Gaga video

Rätt kul, väldigt Åkerlund med gloss och mycket färg.

SHUTTER ISLAND

Sent omsider kom jag iväg på en dagsbio på Sergels stora duk för att se Martin Scorseses Shutter Island med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Jag älskar dagsfilmer och jag älskar 50-talsfilmer så detta var ett litet treat for me.

Men filmen gjorde mig fundersam, jag kände mig snuvad på konfettin av någon konstig anledning. Som att jag blivit lockad att smaka på en fantastisk chokladpralin men bara slicka lite och sen tas den bort. Lite så. Jag ville liksom ha mer.

Dock älskar jag hur Scorsese har fått hela känslan av 50 talet i hantverket, som är otroligt välgjort, från musiken till blue screenen, via mask och kostym. Underbart att se!

John Travolta

Idag ska jag iväg och titta på en ny film med John Travolta, From Paris With Love, heter den och det verkar inte bra. Men det ska bli kul. Min vän Natalie tycker Travolta ser ut som en bear i filmen. Döm själva:

SCOOP

Woody Allens andra film med Scarlett Johansson i huvudrollen, Scoop, har det tagit tid för mig att se, kanske beroende på att elaka tungor skvallrade om att detta är en dålig film.

Vilket är fel, jag gillar Scoop. Bra, intressant, rolig. Lite träig ibland när Allen själv blir för babblig, men annars välspelad och underhållande.

SEBBE

Såg den svenska filmen Sebbe igår och i början var jag skeptiskt mot misären som aldrig tycks sluta, jag vred mig olustigt i biostolen och kände att detta var ännu ett svensk Bergmankomplex-projekt.

Men så ger regissören Babak Najafi oss lite hopp, just i rättan tid, och även om hans hopp fortfarande är så litet som det kan bli så växer filmen i och med det.

Sebbe är en bra film, kanske den bästa svenska filmen på länge. Den berör, får publiken att tänka, hoppas och lida med huvudkaraktärerna, den 15-årige Sebbe och hans mamma Eva.

Och framför allt så visar den ett naket porträtt över två människor som vill och behöver kärlek så oerhört mycket men som är så oförmögna till att ge.

Filmen haltar som sagt lite i början, Sebbe är mobbad, hans mamma är totalt misslyckad och kulmen är när mamman, hemma från ett hemskt öde på sitt nattpass som tidningsutdelare, verkar strunta totalt i att Sebbe fyller år. När allt är jävligt runt omkring så behöver 15-åringen kärlek och stöd hemifrån och den uteblir för att hans mamma är så olycklig och oförmögen att vända den nedåtgående spiralen hon är i.

Trots att det blir lite kaka på kaka i ett fruktansvärt liv så lever karaktärerna och jag med dem.

Båda skådespelarna Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander gör strålande insatser och att Najafi vann €50.000 på Berlin Filmfestival för ett par veckor sen i och med utmärkelsen Best New Director.

Det får mig att hoppas på att vi kommer få se mer från Najafi. Vilket jag ser fram emot.

Väldigt bra film. Gå och se.

The Hurt Locker

Årets Bästa Film på Oscars galan blev krigsdramat The Hurt Locker. Den fick sammanlagt 6 Oscars, bland annat Bästa Regi till Kathryne Bigelow, som är den första kvinnliga regissören att vinna en Oscar i den kategorin.

Fruktansvärt att det tagit så lång tid för en kvinnlig vinnare att träda fram men nu är vi där och det är härligt. Att The Hurt Locker blev galans stora vinnare förvånar mig inte efter all förhandssnack, men det som förvånar mig är att det har varit så mycket snack kring hennes film.

Det finns absolut kvalitéer i filmen, små delikata närbilder och en handkamera för autenticitet, men på det stora hela så förstår jag inte riktigt vad den vill. Och jag fick inget grepp om huvudpersonen vilket gör att priset för Bästa Manus är den största gåtan av de alla.

Det är alltid svårt att se en film med höga förväntningar, det är till och med orättvist, för det är så enkelt att bli besviken och det kan vara det som har drabbat mig. Men jag kan inte se att detta är en film som kommer leva med mig, en film jag kommer tänka på och en film som på något sätt förändrar mitt liv. För det är det jag kräver av bra filmer, det är det jag kräver av bra konst.

Jag förmodar i detta fall att krigsdramer känns mer när man bor i en nation som är i strid, att det blir mer nära och igenkännande.

En lista på alla vinnarna:
Film: The Hurt Locker
Regi: Kathryn Bigelow
Huvudroll: Jeff Bridges (Crazy heart)
Huvudroll: Sandra Bullock (Blind side)
Biroll: Mo´Nique (Precious)
Biroll: Christoph Waltz (Inglourious basterds)
Animerad: Upp
Bästa sång: The Weary Kind (Crazy Heart)
Manus: The Hurt Locker
Bearbetat manus: Precious
Icke-engelskspråkig: "El secreto de sus ojos" (Argentina)
Foto: Avatar
Klippning: The Hurt Locker
Ljudmix: Paul Ottosson (Hurt Locker)
Ljudredigering: Paul Ottosson (Hurt locker)
Musik: Michael Giacchino (Upp)
Dokumentär: The Cove
Specialeffekter: Avatar
Scenografi: Avatar
Kostym: Sandy Powell (The young Victoria)
Smink: Star Trek
Kortfilm: The New Tenants
Animerad kortfilm: Logorama
Dokumentär kortfilm: Music by Prudence

OSCARS galan

Söndag natt smäller det!

Snyggingar

Två av mina favoriteraktriser bland amerikansk 60- och 70-tals film; Katherine Ross och Ali Mac Graw, varav den senare blev beroende av män och alkohol.

FILMER FÖR MIG ATT SE

Har inte sett Shutter Island eller A Single Man ännu, jag har varit dålig på att ta mig ut på bio mellan all OS.

Har däremot hyrt I Skuggan av Värmen och Maria Larsson Eviga Ögonblick för att jag känner att jag måste se dem. Inte för att jag vill utan för att jag måste alltså.

Så är det ibland. Jag hoppas ju givetvis att de är bra, det gör jag.

Har även Almadovars Brustna Omfamningar att se, det ser jag däremot fram emot.

BROTHERS

Ny film av Jim Sheridan som tidigare gjort bl. annat Get Rich or Die Tryin' (2007) med 50 Cent och The Boxer (1997) med Daniel Day Lewis.

Filmen handlar om bröderna Tommy (Jake Gyllenhaal) och Sam (Tobey Magurie) Cahill, där Tommy är nyss utsläppt från fängelset och Sam är favoritsonen som gått i faderns fotspår och blivit militär. Sam ska åka till Afghanistan när Tommy kommer ut och de får endast en kväll tillsammans med resten av familjen som består av Sams fru Grace (Natalie Portman), deras två små flickor och brödernas mamma med nya fru.

Tommy och Grace har aldrig kommit överens men när Sam försvinner i en helikopterkrasch och dödsförklaras så kommer de två varandra nära, kanske till och med lite för nära för när det sen uppdagas att Sam lever så börjar problemen.

Filmen är en remake av Susanne Biers Brothers (2004) och det känns som den danska lättsamheten skiner igenom på sina ställen på ett väldigt avslappnande och fint sätt. Jag gillar denna film, den engagerar mig som tittare och får mig att känna något för karaktärerna och deras val och det betyder något.

Har biopremiär den 26 februari 2010.

Brothers

Ikväll har Stockholm Filmfestival medlemsvisning av filmen Brothers på Skandia kl. 18.00.

Filmen handlar om två bröder varav den enda försvinner i Afghanistan och den andra kliver in och tröstar den övergivna frugan och barnet. Jag förmodar att kontroversen börjar med att frugan och nya brorsan blir kära och då dyker den gamle brorsan tillika äkta maken upp.

Men det är bara vad jag tror. Det ska bli intressant att se om det stämmer.

Frugan spelas av den förtjusande Natalie Portman och brorsorna spelas av Jake Gyllenhaal och Tobey Magire vilket i mina öron låter som ljuv musik. Gyllenhaal och Magire är väldigt lika både utseendemässigt och den något nördiga, men ack så charmiga framtoningen.

Att hållas i åtanke är dock att en lockande cast inte är ett säkert kort för en bra film. The Other Boleyn Girl (2008) till exempel. Portman och Scarlett Johanson i huvudrollerna, ändå en trist film.

Dokumentär

No Distance Left to Run, dokumentären om Blur var jättebra. Intressanta tillbaka blickar som band ihop återföreningen blandat med scenframträdanden och ett fantastiskt soundtrack såklart.

Dock var ljudnivåerna något ojämna och jag skulle gärna vilja veta mer om bandmedlemmarna och vad som hänt dem, det kändes lite ytligt på sina ställen.

Det var första gången jag såg film på Debaser Medis något lilla duk, där det är lite kort mellan raderna och huvud skymde nederdelen av projektionen, men ett stort plus att man får dricka öl under visningen. Väldigt kontinentalt och bra.

No Distance Left to Run

Idag blir det No Distance Left to Run, dokumentären om suveräna Blur.



Återkommer med hur den var.

Bok av Avatar

Cameron funderar på att utveckla Avatar och skriva en bok om hela äventyret på Pandora.

Förvisso är det en bra idé när karaktärerna kan utvecklas mer och läsarna kan få en inblick i hur alla tänker, men Avatars brist skulle jag vilja påstå är historien.

Utan den fantastiskt visuella världen så finns det risk att allt faller platt.

En Guldbjörn till Östlund

Berlin Filmfestival är i full gång och svensken Ruben Östlund fick motta en Guldbjörn för Bästa Kortfilm för sin film Händelse Vid Bank.

Roligt tycker jag som diggar Östlund massivt.