Bored to Death

En väldigt rolig serie med Jason Schwartzman, Ted Dansson och Zach Galifianakis (nu aktuell i Due Date). Schwartzman spelar en författare som har problem att följa upp sin första novell och sätter i brist på annat ut en annons om att han är privatdetektiv på craigs list. Han gillar att dricka vitt vin och röka gräs och har lite problem med the ladys.

Andra säsongen går nu i USA. Finns att streama.

Due Date

Såg den igår och den var inte vidare bra. Kidsen bredvid mig i salongen skrattade en del men jag blev mest besvärad. Det var lite för mycket slagsmål och idiotiska händelser.

Älskar dock att Juliett Lewis är med som en något sliten drugdealer och att stonerhumor syns mer och mer.

Film fest

Var på fest igår med gammal filmfestivalmedarbetare och träffade andra filmfantaster och nördar där.

Härligt att högljutt diskutera huruvida dagens kritiker ger somliga regissörer högre betyg på grund av tidigare meriter. En blond tjej påstod att Woody Allen alltid får 5or. Det är ju faktiskt ett faktafel och därför ett dåligt argument. Jag förstår inte att folk inte lär sig. Ska man påstå något så gäller det att ha på fötterna. Annars blir ju allt blaha blaha.

Först fakta, sen jiddra.

SATC 2

Sex & the City galapremiär igår. Jag hade fått för mig att filmen var 1h20min lång och det beklagade jag mig över för det känns som om att är en Hollywoodfilm bara 80 minuter lång så är det för att de har haft sjuka problem och då är antagligen inte det som klarat sig vidare bra heller. Så jag satt där under filmen och undrade, när ska det ta slut, tills jag insåg att det antagligen var 120 minuter och inte 1h 20min.

Kände mig som en retard och var tvungen att ursäkta mig för mitt sällskap och framför allt för Elin, som jag jobbar med, som stod och sa att det vara trist bla bla bla, filmen är bara en och tjugo, bla bla bla, i olika intervjuer. Jobbigt.

Jag har funderat över detta och kan inte förstå hur jag gjort ett sånt misstag. Inte hela världen men dumt, speciellt om man som jag tror att huvudet sitter på rätt skaft.

Kollade precis upp pressreleasen:

Filmen är en timme och tjugo minuter. Därefter är det efterfest i Bibliotekstan (Biblioteksgatan och
tvärgatorna), utomhus och i butikerna.

Nice. It wasn't me.

Och filmen då? Nja, underhållande såklart men väldigt klumpig. Det känns som om de hittat på skämten först och sen skapat en story runt om, dessutom är det PINSAMT tydligt vilken målgrupp de riktar sig till: MAMMORNA.
- Åh, vad vi kan! Man får vara trött på sina barn. ect, ect.

Vilket är okey budskap men lite snyggare skulle det kunna förpackats.

Dessutom är det fruktansvärt att se den hemska Miranda i en bil mot Abu Dhabi, som om hon vore på speed, skrika:
- Abu Dhabi Doooooo!

Seriöst. Där försvann allt hopp. På riktigt.

Charlize Theron

Jag tycker Charlize Theron sett weird ut de senaste åren, ja, egentligen efter Monster (Patty Jenkins, 2003). Jag tror hon har fixat näsan, tyvärr till det sämre. Trist för en nice gal like her.

Barnskådespelare

Att gå från barnskådespelare till vuxen dito är problematiskt. Inte bara ska utseendet fungera i vuxen ålder men dessa barn som blir stora i Hollywood får mycket press på sig och blir även utsatta för ohälsosamt klimat i form av fester, droger och sex. Dessutom verkar människan i allmänhet ha svårigheter att tackla berömmelse. Att vara älskad och hyllad av alla runt omkring verkar få de flesta att ifrågasätta sig själva och sin person. Om berömmelsen kommer vid tidig ålder så är det många som det går illa för. Drew Barrymore blev som sjuåring stjärna över en natt genom sin medverkan i E.T.: The Extra-Terrestrial (Steven Spielberg, 1982). Två år senare, vid en ålder av nio så började hon få alkohol- och drogproblem och 13 år gammal blev hon inskriven på behandlingshem. Nu har det gått bra för Barrymore som idag verkar som skådespelare, regissör och producent.

Lindsay Lohan är en annan ung skådespelare född 1986 med liknande bakgrund som Scarlett Johansson. De konkurrerade om samma roll i Föräldrarfällan (The Parent Trap, Nancy Meyers, 1998), en dust som Lohan gick segrande ur. Hon fick därefter sitt genombrott i Mean Girls (Mark Waters, 2004) men efter det så har succéerna uteblivit och de mesta skriverier har hon fått på grund av rattonykterhet, kokainskandaler och olika vändor på rehabiliteringshem.

Scarlett däremot verkar ha klarat övergången till att bli vuxen i Hollywood på ett hälsosamt och framgångsrikt sätt. Detta har orsakat avundsjuka hos Lohan, något som kommit ut till allmänheten genom media och allmänheten fortsätter skvallra om det på bloggar.

I’ll tell you exactly what Scarlett did to piss off Lohan so badly. She got some attention. And she got it by being reasonably classy. There have been reports of Johansson being a diva, but that’s about the worst you hear about her. She’s classically beautiful. Instead of spraying orange fake tanner all over herself like Lohan, she makes pale look pretty. She’s not a known drug and alcohol abuser, unlike Lohan. No one knows a thing about her parents, unlike Lohan. She generally makes good films, unlike Lohan.
Those are the things Scarlett did that pissed Lindsay Lohan off. She’s smarter, more beautiful, more talented, and has a better career.

Lohan har däremot skapat fler rubriker än Johansson och är mer övervakad av media på grund av hennes vilda liv. Detta är något som har skadat hennes karriär och frågan är om det någonsin går att reparera. Ingen vill jobba med någon som har dåligt rykte eller fram för allt, är opålitlig. ”But what hurts me the most is that I work just as hard as any other actress around my age, like Scarlett Johansson, but I just don't get the opportunities that they get because people are so distracted by the mess that I created in my life. ”

Scarlett har enligt vad vi ser i media inte haft några problem med att växa upp i allmänhetens öga. Hon menar själv att det har med hennes uppväxt att göra och att alla personer är olika.

I don't think necessarily that there's trouble looming around the corner for everyone involved in this industry. [...] I have a really wonderful family that's very supportive. Luckily I never really struggled with any kind of, […] image problems or addictions. […] I think it's not just people in Hollywood [...] It's kind of part of just growing up and growing up in the world that we live in today where everything is so available and so fast-paced. It's hard I think for a lot of youths to avoid these pitfalls. Obviously the availability of whatever it may be, whether it's drugs or alcohol or partying or whatever, is dangerous for people who are prone to addiction or that kind of lifestyle. I'm just fortunate enough to never have had that inclination. I guess I attribute that to my parents and friends and the way I was raised.

Korkad scen

Det finns en scen i 2012; John Cusack, som är en frånskild pappa, och hans två barn är i parken, de klättrar över ett staket med tydliga "keep out" skyltar, sen går de och förundras över att sjön är borta och det ryker läskigt i dess ställe, det finns avspärrningar som de totalt skiter i och ställer sig mitt i den gamla sjön.

Naturligtvis går det illa och det är helkorkat gjort.

Hur har den scenen klarar sig till final cut? Någon någonstans på vägen borde dragit i handbromsen och opponerat sig. Jag förstår inte vad som händer ibland.

RECENSION

Jag skrev en recension om filmen From Paris With Love för film.nu. Sen läste jag Fredrik Strages version av samma film och den är så mycket bättre! Min är mellanmjölk i jämförelse för jag förstår vad han säger, men samtidigt är det en film som är lätt att såga och jag ville inte riktigt göra det.

Mitt humör var gott och förlåtande när jag såg den vilket just nu känns som helt fel approach?

Alltid vara kritiskt, aldrig slappna av. Mitt nya mantra.

Millenium-trilogin

Jag har ju ännu inte sett den och det är enbart för att jag tycker inte den verkar bra. Idag går den upp i USA och enligt Aftonbladet så hyllas den av de flesta kritikerna.

Men det finns en tendens att visa en subjektiv bild i svenska medier. Därför måste jag helt enkelt se den för att bilda mig en egen uppfattning, och efter det återkomma i ämnet.

Jonas Åkerlunds Gaga video

Rätt kul, väldigt Åkerlund med gloss och mycket färg.

SHUTTER ISLAND

Sent omsider kom jag iväg på en dagsbio på Sergels stora duk för att se Martin Scorseses Shutter Island med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Jag älskar dagsfilmer och jag älskar 50-talsfilmer så detta var ett litet treat for me.

Men filmen gjorde mig fundersam, jag kände mig snuvad på konfettin av någon konstig anledning. Som att jag blivit lockad att smaka på en fantastisk chokladpralin men bara slicka lite och sen tas den bort. Lite så. Jag ville liksom ha mer.

Dock älskar jag hur Scorsese har fått hela känslan av 50 talet i hantverket, som är otroligt välgjort, från musiken till blue screenen, via mask och kostym. Underbart att se!

John Travolta

Idag ska jag iväg och titta på en ny film med John Travolta, From Paris With Love, heter den och det verkar inte bra. Men det ska bli kul. Min vän Natalie tycker Travolta ser ut som en bear i filmen. Döm själva:

SCOOP

Woody Allens andra film med Scarlett Johansson i huvudrollen, Scoop, har det tagit tid för mig att se, kanske beroende på att elaka tungor skvallrade om att detta är en dålig film.

Vilket är fel, jag gillar Scoop. Bra, intressant, rolig. Lite träig ibland när Allen själv blir för babblig, men annars välspelad och underhållande.

SEBBE

Såg den svenska filmen Sebbe igår och i början var jag skeptiskt mot misären som aldrig tycks sluta, jag vred mig olustigt i biostolen och kände att detta var ännu ett svensk Bergmankomplex-projekt.

Men så ger regissören Babak Najafi oss lite hopp, just i rättan tid, och även om hans hopp fortfarande är så litet som det kan bli så växer filmen i och med det.

Sebbe är en bra film, kanske den bästa svenska filmen på länge. Den berör, får publiken att tänka, hoppas och lida med huvudkaraktärerna, den 15-årige Sebbe och hans mamma Eva.

Och framför allt så visar den ett naket porträtt över två människor som vill och behöver kärlek så oerhört mycket men som är så oförmögna till att ge.

Filmen haltar som sagt lite i början, Sebbe är mobbad, hans mamma är totalt misslyckad och kulmen är när mamman, hemma från ett hemskt öde på sitt nattpass som tidningsutdelare, verkar strunta totalt i att Sebbe fyller år. När allt är jävligt runt omkring så behöver 15-åringen kärlek och stöd hemifrån och den uteblir för att hans mamma är så olycklig och oförmögen att vända den nedåtgående spiralen hon är i.

Trots att det blir lite kaka på kaka i ett fruktansvärt liv så lever karaktärerna och jag med dem.

Båda skådespelarna Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander gör strålande insatser och att Najafi vann €50.000 på Berlin Filmfestival för ett par veckor sen i och med utmärkelsen Best New Director.

Det får mig att hoppas på att vi kommer få se mer från Najafi. Vilket jag ser fram emot.

Väldigt bra film. Gå och se.

The Hurt Locker

Årets Bästa Film på Oscars galan blev krigsdramat The Hurt Locker. Den fick sammanlagt 6 Oscars, bland annat Bästa Regi till Kathryne Bigelow, som är den första kvinnliga regissören att vinna en Oscar i den kategorin.

Fruktansvärt att det tagit så lång tid för en kvinnlig vinnare att träda fram men nu är vi där och det är härligt. Att The Hurt Locker blev galans stora vinnare förvånar mig inte efter all förhandssnack, men det som förvånar mig är att det har varit så mycket snack kring hennes film.

Det finns absolut kvalitéer i filmen, små delikata närbilder och en handkamera för autenticitet, men på det stora hela så förstår jag inte riktigt vad den vill. Och jag fick inget grepp om huvudpersonen vilket gör att priset för Bästa Manus är den största gåtan av de alla.

Det är alltid svårt att se en film med höga förväntningar, det är till och med orättvist, för det är så enkelt att bli besviken och det kan vara det som har drabbat mig. Men jag kan inte se att detta är en film som kommer leva med mig, en film jag kommer tänka på och en film som på något sätt förändrar mitt liv. För det är det jag kräver av bra filmer, det är det jag kräver av bra konst.

Jag förmodar i detta fall att krigsdramer känns mer när man bor i en nation som är i strid, att det blir mer nära och igenkännande.

En lista på alla vinnarna:
Film: The Hurt Locker
Regi: Kathryn Bigelow
Huvudroll: Jeff Bridges (Crazy heart)
Huvudroll: Sandra Bullock (Blind side)
Biroll: Mo´Nique (Precious)
Biroll: Christoph Waltz (Inglourious basterds)
Animerad: Upp
Bästa sång: The Weary Kind (Crazy Heart)
Manus: The Hurt Locker
Bearbetat manus: Precious
Icke-engelskspråkig: "El secreto de sus ojos" (Argentina)
Foto: Avatar
Klippning: The Hurt Locker
Ljudmix: Paul Ottosson (Hurt Locker)
Ljudredigering: Paul Ottosson (Hurt locker)
Musik: Michael Giacchino (Upp)
Dokumentär: The Cove
Specialeffekter: Avatar
Scenografi: Avatar
Kostym: Sandy Powell (The young Victoria)
Smink: Star Trek
Kortfilm: The New Tenants
Animerad kortfilm: Logorama
Dokumentär kortfilm: Music by Prudence

OSCARS galan

Söndag natt smäller det!

Snyggingar

Två av mina favoriteraktriser bland amerikansk 60- och 70-tals film; Katherine Ross och Ali Mac Graw, varav den senare blev beroende av män och alkohol.

FILMER FÖR MIG ATT SE

Har inte sett Shutter Island eller A Single Man ännu, jag har varit dålig på att ta mig ut på bio mellan all OS.

Har däremot hyrt I Skuggan av Värmen och Maria Larsson Eviga Ögonblick för att jag känner att jag måste se dem. Inte för att jag vill utan för att jag måste alltså.

Så är det ibland. Jag hoppas ju givetvis att de är bra, det gör jag.

Har även Almadovars Brustna Omfamningar att se, det ser jag däremot fram emot.

BROTHERS

Ny film av Jim Sheridan som tidigare gjort bl. annat Get Rich or Die Tryin' (2007) med 50 Cent och The Boxer (1997) med Daniel Day Lewis.

Filmen handlar om bröderna Tommy (Jake Gyllenhaal) och Sam (Tobey Magurie) Cahill, där Tommy är nyss utsläppt från fängelset och Sam är favoritsonen som gått i faderns fotspår och blivit militär. Sam ska åka till Afghanistan när Tommy kommer ut och de får endast en kväll tillsammans med resten av familjen som består av Sams fru Grace (Natalie Portman), deras två små flickor och brödernas mamma med nya fru.

Tommy och Grace har aldrig kommit överens men när Sam försvinner i en helikopterkrasch och dödsförklaras så kommer de två varandra nära, kanske till och med lite för nära för när det sen uppdagas att Sam lever så börjar problemen.

Filmen är en remake av Susanne Biers Brothers (2004) och det känns som den danska lättsamheten skiner igenom på sina ställen på ett väldigt avslappnande och fint sätt. Jag gillar denna film, den engagerar mig som tittare och får mig att känna något för karaktärerna och deras val och det betyder något.

Har biopremiär den 26 februari 2010.

Brothers

Ikväll har Stockholm Filmfestival medlemsvisning av filmen Brothers på Skandia kl. 18.00.

Filmen handlar om två bröder varav den enda försvinner i Afghanistan och den andra kliver in och tröstar den övergivna frugan och barnet. Jag förmodar att kontroversen börjar med att frugan och nya brorsan blir kära och då dyker den gamle brorsan tillika äkta maken upp.

Men det är bara vad jag tror. Det ska bli intressant att se om det stämmer.

Frugan spelas av den förtjusande Natalie Portman och brorsorna spelas av Jake Gyllenhaal och Tobey Magire vilket i mina öron låter som ljuv musik. Gyllenhaal och Magire är väldigt lika både utseendemässigt och den något nördiga, men ack så charmiga framtoningen.

Att hållas i åtanke är dock att en lockande cast inte är ett säkert kort för en bra film. The Other Boleyn Girl (2008) till exempel. Portman och Scarlett Johanson i huvudrollerna, ändå en trist film.

Dokumentär

No Distance Left to Run, dokumentären om Blur var jättebra. Intressanta tillbaka blickar som band ihop återföreningen blandat med scenframträdanden och ett fantastiskt soundtrack såklart.

Dock var ljudnivåerna något ojämna och jag skulle gärna vilja veta mer om bandmedlemmarna och vad som hänt dem, det kändes lite ytligt på sina ställen.

Det var första gången jag såg film på Debaser Medis något lilla duk, där det är lite kort mellan raderna och huvud skymde nederdelen av projektionen, men ett stort plus att man får dricka öl under visningen. Väldigt kontinentalt och bra.

No Distance Left to Run

Idag blir det No Distance Left to Run, dokumentären om suveräna Blur.



Återkommer med hur den var.

Bok av Avatar

Cameron funderar på att utveckla Avatar och skriva en bok om hela äventyret på Pandora.

Förvisso är det en bra idé när karaktärerna kan utvecklas mer och läsarna kan få en inblick i hur alla tänker, men Avatars brist skulle jag vilja påstå är historien.

Utan den fantastiskt visuella världen så finns det risk att allt faller platt.

En Guldbjörn till Östlund

Berlin Filmfestival är i full gång och svensken Ruben Östlund fick motta en Guldbjörn för Bästa Kortfilm för sin film Händelse Vid Bank.

Roligt tycker jag som diggar Östlund massivt.

Tim Burton på MoMA

Har du vägarna förbi NYC glöm inte att kolla in Tim Burton-utställningen på Museum of Modern Arts. Ser sjukt intressant ut för alla Burton lovers.

Håller på fram tills 26 april.

Tack Wille för tipset!

Film och sport

Det har blivit lite film för min del den senaste tiden. Orsaken stavas OS.

Jag tycker att man kan dra vissa paralleller mellan film och sport dock.

Tänk ett skidskyttelopp.Det finns ett visst antal karaktärer som du som åskådare lär känna och börjar tycka mer eller mindre om. Det finns en dramatisk berättarmodell enligt följande:

Akt 1 (början) - Anslag och presentation.
Akt 2 (mitten) - Fördjupning och konfliktupptrappning.
Akt 3 (slutet) - Konfliktförlösning och avtoning.

Dessutom får man levererat hel rad av ärliga känslor något som filmen eftersträvar men inte alltid lyckas med.

Aftonbladet skriver i dagens tidning om att var tredje kvinna inom teater och film har trakasserats sexuellt på jobbet, en siffra som är fruktansvärt hög och visar en hemsk bild av en kvinnlig skådespelares vardag.

Jag blir fruktansvärt upprörd och har sett så många exempel på män som utnyttjar sin position för att få till det med yngre tjejer som vill lyckas i branschen.

Och det är svårt. Som skådespelare så behöver du marknadsföra dig själv, du behöver vara social och trevlig och i vissa fall så verkar det som om män inte förstår att det är en stor skillnad mellan att vara social och att vara intresserad av något annat.

Jag har för några år sen fått förklarat av en äldre producent hur jag ska gå till väga för att ligga mig till ett jobb och en annan producent förklarade för mig att han aldrig har känt så för mig som han han gjorde förutom för sin fru sen sex år. Ingenting hände mellan oss eftersom jag inte var intresserad och senare har jag pratat med en vän till mig som berättade att han sagt samma sak till henne, bara ett år senare.

Kärlek kan uppstå på jobb men har man en uppsatt position så har man även ett ansvar och det är inte okey att stöta på kollegor eller i vissa groteska fall där även praktikanter blivit utsatta. Det ser så illa ut.

Det finns säkert fall där könsrollerna är ombytta också, det är tyvärr bara så att det finns fler män i ledande positioner.

Alla Hjärtans Dag

I morgon är det Alla Hjärtans Dag, en konstruerad dag som kanske inte borde uppmärksammas, fast å andra sidan är det fint att fira så varför inte?

Försökte få biljetter till Hamlet på Stadsteatern men det är sjukt utsålt så vad passar bättre än en film som dagaktivitet istället? Tänkte vara så cheesig att gå på Valentine's Day men tydligen har den fått 1:or! Oach, det känns inte bra. En romcom med så många stjärnor i borde i alla fall vara uppe och nosa på 3:an för att kännas relevant.

Nu blir det istället An Education, danska Lone Scherfigs filmatisering av den brittiska journalisten Lynn Barbers autobiografi med samma namn. För manusarbetet står Nick Hornby, vars böcker jag uppskattat.

Det kommer bli en toppenbra start på Alla Hjärtans Dag.

Filmprogram

Varför finns det inga filmprogram i svensk tv? Jag förstår faktiskt inte det. Nedläggandet av Filmkrönikan var ett hårt slag, detta anrika program som gladde mig så mycket.

Jag tror att slutet påbörjades när programmet skulle moderniseras under Orvars ledning. Helt plötsligt fanns där fem olika recensenter som man som tittare aldrig hann lära känna, vilket för mig är A och O. Hur ska jag annars kunna lita på det dem säger? Jag måste ju få en aning om recensentens smak för att veta om betyget som ges är relevant eller inte.

Steg två i dödsloppet var när Andrea Reuter och Navid Modiri tog över som programledare och recensenter och programmet skulle göras ungdomligare, precis som allt annat.

Jag gillar Andrea, hon gjorde det bra och gav tyngden som behövs. Navid däremot kändes larvig och störig i rutan. Privat är han säkert en jättetrevlig och härlig person men det hjälper ju liksom inte när det är det vi ser som räknas.

Det behövs en filmvetare som kan sin film, inte bara nån som gillar film. Jag vill ha kritiska, sura recensenter som inte applåderar skräp.

Min favoritrecensent of all times är Fredrik Sahlin. Han är en dryg, sur, översittare och alldeles alldeles underbar.

Men faktum är att fler människor går på bio än någonsin, det görs fler filmer och det är jättetrist att vi inte har ett filmprogram i svensk tv.

Sin Nombre

Cary Fukunaga heter killen som har gjort Sin Nombre som tydligen är hans examensprojekt vilket i sig är imponerande. Han vann Bästa Debut Regissörspriset på Stockholm Filmfestival i höstas och det är svårt att säga om det är rätt eftersom jag personligen inte hann se några filmer under festivalen men jag har sett Sin Nombre efteråt och det är en film väl värd att se.

Dock så finns det logiska luckor som jag tycker drar ner hela intrycket och jag kan inte påstå att det är en film jag bär med mig.

Filmen består av två parallellhistorier som vävs samman på ett tåg genom Mexiko mot USA. Vi får möta El Casper som är gängmedlem och på flykt från sitt förflutna och Sayra, en flykting från Honduras mot sin framtid i USA.

Jag tror vi kommer få se mer av Fukunaga i framtiden. De flesta av mina kollegor blev alldeles till sig av Carys uppenbarelse, han var absolut hetaste stoffet på prisgalan. Det ryktades att Maria Andersson från Sahara Hotnights raggade stenhårt på den svensk/japansk/amerikanska regissören, men det är som sagt bara ett rykte.

Oavsett om det hände eller inte så har Fukunaga både en begåvning och utstrålning som får flickorna svaga och med det kan man nog komma långt med i Hollywood.

K Special: Joy Division

Finns på svtplay. Väldigt bra. Se även filmen Control (2007) av Anton Corbijn, samma snubbe som var och filmade med George Cloney i Åre för några veckor sen.

Robert Pattinson i ny rulle

Remember Me är ett kärleksdrama med bland annat Robert Pattinson och Pierce Brosnan (de blir inte kära i varann). Förväntningarna från världens tonårstjejer är superhöga på flickidolen Pattinson efter jordskalvsuccéerna Twilight och New Moon.

Nu är det upp till bevis om Robban kan skådespela eller har hans kritiker rätt; det är inte så svårt att gå runt och vara en vitmålad, känslokall vampyr.

Här är trailern till Remember Me:



Tilläggas bör att Pattinson gjorde tv och film, bland annat medverkar han i Harry Potter and the Order of the Phoenix, innan genombrottet. Han är nog här för att stanna ett tag.

Remember Me kommer till Sverige 26 mars.

Brangelina hånglar inför pressen

Det låter som ett desperat försök att övertyga omvärlden att allt är bra. Stackars satar som inte kan leva sina liv utan att bry sig om vad omvärlden tror, att de inte kan låta bli att läsa vad skvallerpressen skriver om dem.

Och ingen rök utan eld.

Det känns som en nedåtgående spiral, något är dåligt, media skriver om det, vilket gör att det blir sämre, vilket media skriver om, som i sin tur resulterar i ännu sämre vibe and so on.

Enligt Aftonbladet så var det heta kyssar, jag tycker det ser väldigt ocharmigt och dött ut. Ingen passion överhuvudtaget och för att vara två erkända skådespelare ser det ut att vara väldigt dåligt skådespel.

Kommande biopremiärer

12 februari:

Farsan, Josef Fares har gjort en komedi där hans egen pappa spelar huvudrollen, känns sådär hett, inget jag kommer lägga pengar på.

Valentine's Day, Julia Roberts tillbaka i genren hon kanske passar bäst, romcomen. Till sin hjälp har hon Bradley Cooper, Jessica Alba, Anne Hathaway, Julia Roberts, Ashton Kutcher, Jessica Biel och Jennifer Gardner. Pretty woman-regissören Garry Marshall är mannen som hållit stjärnorna i styr.

The Wolfman, Vackra Benicio Del Toro spelar varulv.

19 februari:

Shutter Island, Filmatiseringen av Dennis Lehanes roman Patient 67 är ännu en film av Martin Scorsese med Leonardo DiCaprio i huvudrollen och jag tycker Scorsese är duktig på att vägleda DiCaprios spelarstil som lätt kan bli övertydlig. As if method acting.

En Enda Man, Tungt prisnominerad film av regidebutanten Tom Ford. En film jag längtar efter.

Du och Jag, Två tyska par på obehaglig semester. Har ingen större koll.

Thirst, Vampyrfilm av hyllade sydkoreanen Chan-wook Park. Är jättenyfiken efter fantastiska Old Boy (2003).

Dear John

Lasse Hallström har tydligen fått så dåliga recensioner för sin nya film Dear John så han skulle packa sina väskor och bege sig hem till Sverige, trött på ytligheten i USA. Undrar om han ändrar sig nu när Dear John har petat ner självaste Avatar från biotoppen i USA?

Welcome to the Dollhouse

Då har jag äntligen sett Todd Solondz Welcome to the Dollhouse (1995) som jag hört så mycket om och som någon, jag kommer inte ihåg vem, påstått vara bättre än Happiness. Nu är visserligen filmåskådning relativt (till en viss mån) men den där personen (om jag bara kunde komma på vem det är) har ju helt fel!

Welcome to the Dollhouse är tyvärr en ganska medioker film, den har sina poänger och ett schyst mörker men är långt ifrån en fullpottare. Däremot så har den något.

Mobbade barn skapar alltid olust och det sköna i den här filmen är att vår hjälte inte är genomgod själv och det skulle jag vilja påstå är behållningen.

En annan smileyorsak är att det är väldigt svårt att förutse handlingen och såklart diggar jag det stenhårt; låt mig luras, låt mig gissa fel; ingen blir gladare än jag.

Nu låter det som om jag gillar Solondz film, och det gör jag en aning, men de icke infunna förväntningarna skadar min åsikt plus att det där lilla extra saknas, en liten knorr på slutet liksom.

Fredagens film

Fool's Gold (2008) med Matthew McConaughey och Kate Hudson. Hahaha! Fast helt okey ändå, blått vatten och lite äventyr, perfekt när man är seg och inte vill använda hjärnan allt för mycket.

Julianne Moore i A Single Man

Jag längtar tills jag får frossa i Tom Fords version av 1962. Så snyggt!

Jason Schartzman

Sofia Coppola och Nicolas Cages kusin, Jason Schwartzman, är en av min favoriter just nu, gillar allt vad han gör. Hans roller i Hotel Chevalier, Darjeeling Limited och Marie Antoinette är underbara. Oftast spelar han en något misslyckad hjälte på ett charmigt vis även om jag kan tycka att han är en aningens för torr i just Marie Antoinette.

När det gäller tv så spelar han huvudrollen som den skrivkrampande författaren goes privatdetektiv Jonathan Ames i Bored To Death (2009). Underhållande hela vägen!

Han är också musiker, har ett band som heter Coconut Records och har även komponerat musiken till Bored To Death plus att han har gjort musik till bland annat filmen Cloverfield och vinjettlåten California känd från The O.C.

Fantastic Mr. Fox

Wes Andersons nya animerade film Fantastic Mr. Fox, med killen-hela-dan George Clooney i huvudrollen, har fått strålande kritik över hela världen och är nu nominerad till två Academy Awards (Best Animated Film och Best Score).

Det är en underhållande film och Anderson, som jag skulle räkna till en av våra moderna auteurer, märks tydligt i form och uttryck. Däremot så tycker inte jag att Fantastic Mr. Fox kommer upp i samma klass som t.ex. Darjeeling Limited (2007) eller suveräna The Life Aquatic with Steve Zissou (2004).

Roligast är Jason Schwartzman som sonen Ash, man ser honom skrämmande tydligt i räven. På ett fint sätt.

Bra film!

Twilighthysterin som varit omöjlig att missa har fått mig att undvika filmerna men nu är Twilight (2008) och New Moon (2009) sedda och de är bra.

Snygga, välspelade filmer med en fantastisk kärlekshistoria. Kristen Stewart är charmig trots sina tonåriga-Lindsay Lohan-tics och Robert Pattinson är fantastiskt castad med sitt James Dean/vampyr utseende.

Jag tycker den förstnämnda är en bättre film då känslan mellan de två huvudkaraktärerna är mer påtaglig och där regissören Cathrine Hardwicke (Lords of Dogtown och Thirteen) har skapat en laddning som nästan går att skära i. Väldigt delikat.

New Moon är regisserad av Chris Weitz som tidigare regisserat The Golden Compass och About A Boy. Han har även producerat Tom Fords regidebut A Single Man som har Sverigepremiär den 19 februari.

Överskattad film

Milk (2008) av Gus van Sant som banade vägen för att Sean Penn skulle få en efterlängtad Oscar. Det är en jätteintressant historia ur ett historiskt perspektiv, som bör berättas, den är väl visad för oss med vissa små filmiska berättarknep, men utöver det så är det ingenting. Based on a true story. Jag fattar inte var buzzen kommer från.

Blåa gubbar och bomber

Den 7 mars är det dags för årets Oscarsgala. En tillställning som slår alla andra i dess familj och som ger oss dödliga ett hopp om en vackrare värld och också någon slags fingervisning om vilka filmer som är värda att se. Det senare stämmer ju såklart inte till punkt och pricka, många gubbar har hamnat i fel händer, inte minst förra året då den mediokre Slumdog Millionaire av den brittiska regissören Danny Boyle knep Bästa Film och Bästa Regi.

Årets stora film är ju naturligtvis Avatar med 9 nomineringar men den konkurrerar med den mindre kända indierullen The Hurt Locker av Kathryn Bigelow, också den med 9 stolta. Filmen handlar om Sergenten William James (Jeremy Renner) som är bombröjare under den amerikanska invasionen av Irak 2004.

Hela listan med nomineringar finns HÄR.

Det är tråkigt att se att vårt svenska hopp och också en av de bästa svenska filmerna någonsin, De Ofrivilliga, inte har tagit sig till slutkampen. Det hade varit fint att ge de som bestämmer Guldbaggenomineringarna en liten klapp på huvudet.

Malous Filmklubb

Av en händelse råkade jag för första gången se Malous Filmklubb på TV 4. Dagens tema var den amerikanska filmen Precious - Based on the Novel Push by Sapphire (2009), av Lee Daniels. Jag har ännu inte sett filmen och kommer återkomma till varför, men den handlar om 16-åriga Precious som är utsatt för incest, är överviktig, gravid med sitt och faderns andra barn, de är fattiga, hon blir psykiskt och fysiskt misshandlad av sin mor, ja, allt är riktigt jäkla illa i livet och trots det så har hon ändå hoppet uppe och ser ljust på framtiden.

I soffan för att samtala om filmen sitter förutom Malou och Ronny Svensson, även Adam Tensta, och jag förstår inte riktigt varför. Är det av en händelse, hoppas jag, eller är han där för att representera "förortssvensken" och att hans åsikt om filmen skulle vara mer relevant och intressant, eftersom han vet hur det är in da hood och att han och karaktären Precious har liknande hudton? Jag hoppas han var där i egenskap av sitt artisteri och att de frågade t.ex. Howlin Pelle först men han kunde inte. Annars är jag orolig för redaktionen hos Malou, ute på djupt vatten you are.

En annan detalj är att ingen av dem nämnde Gabourey Sidibes namn, utan de refererade henne som skådespelaren som spelar Precious. De borde ha pluggat in hennes namn i alla fall, det är väl det minsta man kan begära?

Och nu till varför jag drar mig för att se Precious - Based on the Novel Push by Sapphire. Jag har helt enkelt väldigt svårt att se att det skulle kunna vara en bra film. Naturligtvis så hoppas jag att det är fel av mig men efter att ha spenderat tid med bebisen Lee Daniels så finns det INGENTING hos mig som tror att han har förmågan att göra bra film. Han är nog den värsta människan jag någonsin har träffat, en större diva har jag aldrig sett. Han förpestade mitt liv några dagar i november och hans film behöver vara ett fucking mästerverk för att jag ska applådera.

Kanske är jag naiv om jag tror och kräver att vacker konst ska komma från vackra människor, jag förstår att det bästa kommer från den mesta smärtan, men ändå, någon slags respekt och optimism är att föredra.

Fel marknadsföring

Ibland kan man undra vem det är som skriver baksidetexten på hyr-dvds. Ta till exempel filmen Management (2009) av Stephen Belber, med Jennifer Aniston och Steve Zahn.

En frustrerad affärskvinna på försäljningsresa? Och en misslyckad motelldirektör med smak för billig champagne och runda bakdelar? Ingen vinnarkombination, men mycket kan hända på ett ensligt motell... Hur som helst är motellchefen Mike snart på väg svärs över USA för att förklara affärskvinnan Sue sin kärlek - och förhindra att hon gifter sig med sin mycket beskyddande och inte särskilt älskvärda fästman!

Jennifer Aniston är äntligen tillbaka där hon hör hemma - i komedigenren - tillsammans med Steve Zahn och inte minst Woody Harrelson i en mycket överraskande comeback!

Först och främst låter det som en riktigt dålig och cheesig film, för det andra så undrar jag vilken comeback de menar för Harrelson, någon som hört talas om Transsibirian (2008) eller varför inte No Country for Old Men (2007), för det tredje skulle inte jag kalla Management för en renodlad komedi utan för en dramady vilket både klingar bättre och talar om för oss att den troligtvis innehåller svärta och mer dynamik än en renodlad romantisk block buster komedi.

Dessutom så är inte Zahns karaktär motelldirektör och jag skulle inte kalla Anistons för frustrerad. Jag förstår inte hur Nordisk Film kan släppa filmen med den baksidan för de lockar fel sorts folk. Vill man ha en romcom så kommer man tycka att filmen är konstig och vill man ha en indierulle så finns det stora chanser att man inte plockar med sig Management på grund av dess felaktiga marknadföring.

Spännande filmvår

Två av mina absoluta favoritregissörer släpper nya filmer i vår; Sofia Coppola med Somewhere och Todd Solondz med Life During Wartime, båda i början av april. Jag älskar Solondz Palindromes och Happiness såklart, Welcome to the Dollhouse har jag lyllos mig inte sett ännu så det får ske i morgon. Life During Wartime är en slags variation på Happiness, vissa karaktärer är med fast de kan se annorlunda ut, och är Solondz ens i närheten av vad han gjorde för 12 år sen så har vi något fint att se fram emot.

Personligen har jag höga förväntningar på Coppolas Somewhere efter höjdarfilmer som Virgin Suicides, Marie Antoinette och Lost in Translation, alla tre med en fin känsla och suggestiv ton. Mitt frågetecken är dock casten, jag är inte så förtjust i Michelle Monaghan och jag kan inte sätta fingret på varför. Hon klarar sig fint i Afflecks Gone Baby, Gone till exempel men jag tycker hon är trist och hoppas, hoppas på att Coppolas fingertoppskänsla ska leda henne rätt och förvandla Monaghan till något extra.

Sommaren Med Göran

En svensk komedi som gått bra på biograferna, med och av Peter Magnusson.

Jag har länge dragit mig för att se denna film. Själva åsynen har fått mig att skruva mig besvärat inför de utnötta nunorna som så länge har visat Sverige vad som är roligt och där jag själv slutade skratta runt 2003. Det är inte rättvist att ha förutfattade meningar och någon slags dryg dissighet innan man har sett något men det bästa med det är att det inte finns några förväntningar och det kan bara gå uppåt. Vilket det gjorde. Jag blev positivt överraskad av Magnussons långfilmsdebut.

Huvudrollsinnehavaren Magnusson spelar strulige Göran som lätt blir förälskad men som inte vuxit upp och vi får följa honom en sommar i hans jakt på kärleken mellan inkompetenta arbetsgivare och stereotyp överklass. De flesta skämten är förutsägbara och Magnusson håller inte skådespelaremässigt, men ändå finns det en lättsam charm i denna svenska romcom där vi även träffar Christine Meltzer i en liten, ganska så beige roll och vapenbrodern David Hellenius som en mesig toffel.

Magnusson har följt Romcom mallen till punkt och pricka; kille och tjej träffas men gillar inte varandra, de fortsätter springa på varandra och tycke uppstår, ett krystat sång och dansnummer, sen komplikationer då Göran klantar till det, innan slutkyssen som lovar ett 90%-igt ever after. Men trots den givna banan och de tydliga skämten så charmas jag av Sommaren Med Göran och kommer ibland på mig själv att skratta högt. Det var underhållande 93 minuter och helt klart sevärt. Med lite finslipning av Magnussons penna så klämmer jag gärna även nästa om en sådan skulle dyka upp.

Susan Sarandons löshår

Jag städade ur min väska som jag inte använt på ett tag och hittade Susan Sarandons löshår i den. Ganska äckligt med någon annans hår, fast det är ju rent och tvättat så det är väl ganska okey.

Mrs. Sarandon träffade jag på Stockholm Filmfestival i höstas och hon var väldigt trevlig och varm, jag gillade henne. Jag var lite orolig för det kändes som om hon skulle kunna bli ett problem för det var väldigt många mail fram och tillbaka innan hon dök upp och en hel del krav som skulle efterlevas. Precis innan hade jag hanterat en annan VIP-gäst som gav oss så mycket problem och betedde sig som en stor, bortskämd bebis och jag i det läget trött på folk som tror att de är mer än andra och som inte kan vara softa.

Men jag hade som tur fel i min oro. Direkt när hon kom så bjöd hon in oss i hennes svit på Grand Hotel och där satt vi i skräddarställning och pratade om svensk slöjd och pingis. Hon var liten men med pondus och stor integritet. Inte visste jag då att hon var skild från Tim Robbins och att hennes medföljare skulle vara hennes älskare som jag senare har hört ryktas om. Han var ung, lång, snygg och ganska så flummig. Vet inte om det var hennes älskare eller bara en vän, och jag bryr mig inte så mycket heller.

Frågan är vad jag ska göra med håret. Skicka över det, sälja det på E-Bay, eller bara slänga det? Det lutar mot det sista.

Boy A

Det brittiska dramat Boy A är baserad på novellen med samma namn (2004) och behandlar ämnet brottslingar som ska tillbaka in i samhället och att ge alla människor en chans till. Storyn är baserad på mordet av 2-åriga James Bulger i Kirkby, England 1993, som blev iväg lurad från ett köpcenter av två 10-åriga pojkar och senare brutalt mördad.

2001 blev de båda pojkarna släppta och lever nu under skyddad identitet någonstans i världen, samtidigt som det bildas facebookgrupper som törstar efter deras blod.

Filmen handlar om 24-åriga Jack som släpps fri efter 14 år i fängelse efter ett brutalt mord på en jämnårig flicka, och hans väg tillbaka i samhället under skyddad identitet.

Det är ett starkt drama och jag är förtjust i filmer som får oss att förstå brottslingen, där vi som åskådare känner sympati för någon som har skonat sitt brott. Problemet med filmen är att den är lite entydig, det finns inget som gör att vi inte skulle tycka om Jack, spelad av Andrew Garfield, han känns väldigt oskyldigt och till och med lite utvecklingsstörd i sin framtoning. Det här ger filmen en styrka men samtidigt en svaghet för det skulle vara mer intressant om regissören John Crowley hade vågat utmana sin publik lite mer och gett oss mer att grubbla på.

Men det är fina skådespelarinsatser som engagerar och tonen är bra, om än något förutsägbar. Det gör lite ont i magen hela tiden och en film ska kännas så det gillar jag.

Väl värd att se och filmen väckte eftertanke och intresse för de otroligt grymma dåd som ibland sker och som är så svåra att förstå.

Efter efterfesten

Guldbaggefesten igår var väldigt rolig, jag hade trevligt vill jag säga även om trevligt är ett ord som jag tycker är lika med beige, men det var verkligen trevligt på ett fint sätt.

Efter galans efterfest så hamnade jag på en annan efterfest med Snabba Cash-gänget och även om den inte var så röjig som många efterfester kan bli, så var den fin på något sätt och jag vet inte om det handlar om mognad men jag uppskattade stämningen mer än den dekadens jag sett/satt mig själv i. Vi pratade film vilket jag älskar såklart.

Min enda regret är att jag inte riktigt vågade ta fram kameran och fota mig själv med Mads Mikkelsen som dök upp på rummet och delade med sig av sin stjärnglans. Jag blir inte starstruck men en fånig del av mig tycker det vore roligt att ha en bild av oss två som minne av Guldbaggegalan 2010. Kameran låg i väskan hela kvällen vilket är jättetrist för det vore även kul med bilder från dansgolvet med mina peeps.

Note to self; om kameran är med - använd den.

Guldbaggegalan

Bröllopsfotografen vann Bästa Manus och visst är den intressant i sina vändningar och karaktärerna är flerbottnade och inte helt enkla att förstå, vilket kan vara ett plus såklart. Men när jag hade sett den filmen så gick jag ifrån bion och tyckte att manuset vara ganska dumt, jag gillade inte huvudkaraktärerna och gör inte publiken det så tycker jag att man har ett problem med sin film.

Fantastic Four

Bläddrade mellan Fantastic Four och Boogie Nights idag. Ville se FF men den klarade inte riktigt att hålla min uppmärksamhet hela tiden och Boogie Nights är ju en bra rulle så det funkade ganska bra. Jag undrar om Mr. Fantastic, som är en ganska läskig typ, kan förlänga alla sina kroppsdelar?

A Single Man

Jag är väldigt sugen på Tom Fords regidebut, A Single Man, framför allt för dess vackra yta plus att en av mina favoritskådespelare of all times, Julianne More, är med. Kommer till Sverige den 19 februari.

Trailern:

Guldbaggegalan

Jag har bestämt mig för att gå. Det kommer bli lite vin och titta på galan hemma och sen åka iväg till Operakällaren och efterfesten. Hela galan och allt kostar 1300 kr och det är lite löjligt kan jag tycka, så det blir fint med bara festen.

Nu gäller det att komma på vad bära.

September Issue

Såg om dokumentären om Vogues framfart mot sitt septembernummer och trots att det kan ses som en pr-kupp i deras favör, så gillar jag filmen. Den visar hjärta i en ganska kall och cynisk modevärld och framför allt så får man en aning om vad som skymtar bakom fasaden av den mytomspunna chefredaktören Anne Wintour.

September Issue är humoristisk, fascinerande och inspirerande, en helt okey dokumentär som tål att ses av alla, inte bara vi modeintresserade.

Citat:

"Passion will make you crazy but is there any other way to live?"
Howard Hughes

Avatar

Avatar, Avatar, vad ska jag göra med dig?

Ett glatt gäng bestående av mig själv, min käraste och två goda vänner åkte ståndsmässigt ut till Heron City igår kväll för att äntligen se James Camerons Avatar. Ett missöde på vägen i form av ett stopp på tunnelbanan och upphämtning i bil gjorde att vi anlände något sent och det brukar inte vara ett problem men tydligen så börjar filmerna ute i Heron på utsatt tid, så något inkastade i filmens handling fann vi våra platser. För min del var det första gången i det någorlunda nya biopalatset och jag blev inte besviken. Bra lutning, sköna stolar, uppfällbara armstöd. Jag satt bekvämt hela den långa filmen (161 minuter).

Avatar utspelar sig 2154 på månen Pandora i Alpha Centauri sol system. Jorden har blivit skövlad av människans girighet medan Pandora är ett nymfiskt paradis, full av underbara växter. Här lever Na'vis, som är Pandoras motsvarighet till Tellus människor, i symbios med naturen, tills homo sapiens styrda av ekonomiska skäl anländer och vill plocka åt sig av rikedomarna utan respekt för varken ekosystem eller gällande etik.

Filmens protagonist Jake Sully (Sam Worthington), före detta marinsoldat och rullstolsbunden, åker till Pandora för att ersätta sin bortgångna tvillingbror och bli en avatarförare, något som är ekonomiskt lönsamt eftersom bara han kan ta över broderns avatar genom sin identiska genuppsättning.

Avatar är en tom kropp, en hybrid av avatarföraren och Na'vi, som kontrolleras genom att föraren kopplar in sig i ett system. Genom att vara i sin Avatar så kan människorna andas och beblanda sig med urinvånarna eftersom de ser likadana ut; 3 meter långa, blå och med svans. Sinnet är i Avataren och den mänskliga kroppen ligger tryggt i en plåtkokong.

Det finns två läger av människor som är på Pandora, dels biologerna som är intresserade av de rika naturtillgångarna i ett vetenskapligt syfte och dels militärerna som är intresserade av de ekonomiska fördelarna. Jake Sully blir lovad sina ben tillbaka om han infiltrerar Na'vi för att militären lättare ska kunna ta sig in i deras hemliga värld för att få dem att flytta sig från det mineralrika området de lever på.

Filmen tog mig med storm, jag älskade 3D effekten och jag älskade Pandoras sagolika värld och hänfördes av idérikedomen i filmen. Tyvärr varade det inte länge. Karaktärerna känns platta och Jake Sully är en karikatyr av en amerikansk soldat på det allra värsta sätt; gapig, korkad, manlig och osympatisk. Naturligtvis ändras han genom filmen men hans förändring kommer plötsligt och för sent. Och som i många andra filmer så är den västerländska, vita mannen överlägsen alla andra trots sitt handikapp och sin idioti!

Om effekterna är häpnandsväckande så är storyn konventionell, övertydlig och stundtals cheesig. Cameron visar tydligt sitt intresse för Moder Jord och ekosystemet som om Gud är i oss alla och snuddar på propaganda i sin iver att leda åskådaren rätt. Det är väldigt tråkigt för Avatar är en speciell och en helt ny sorts film i sitt framförande men tappar i viljan att få oss alla att förstå.

Ändå så bär jag med mig Avatar och min natt har varit full av fantasier och drömmar, kanske öppnade filmen en fantastisk del av min hjärna som behövde lite vatten i form av den underbara, fantasifulla upplevelse som faktiskt filmen är. För trots storyns brister så var jag inne i filmen mer än jag har varit i någon film på länge och trots de dryga 2,40 h som filmen höll på så kändes det aldrig segt eller mycket.

Därför är jag väldigt kluven till Avatar. Jag tror att det är årets stora Oscarsvinnare, svårt att se hur det kan bli på något annat sätt men ändå så är jag besviken över historien som berättas och det kan inte bli något mer än en 3a.




Avatar (sanskrit: Avatāra) är i indisk mytologi "att stiga ned", det vill säga en guds nedstigande på jorden och antagande (inkarnation) av kroppslig (oftast mänsklig) gestalt. Ordet används främst om Vishnus tio inkarnationer.

Avatar!

I kväll blir det då äntligen Avatar! Ska åka ut till Heron City och kolla in deras anläggning. Kul med en lite roadtrip.

Naturligtvis har jag massa förväntningar på denna monsterhit som spås slå självaste Titanic i omsättning men däremot så har jag ingen aning om storyn och det är så jag föredrar att se film. Att komma dit med ett oskrivet blad och bilda mig en egen uppfattning. Det ska bli väldigt roligt med 3D glasögonen också, har inte haft på mig ett par sådana på väldigt länge.

Kommer uppdatera mina tankar om filmen när den är sedd.

Guldbaggegalan

Nu på måndag den 25e är det dags för Guldbaggegalan på Cirkus i Stockholm och jag har blivit inbjuden till efterfesten vilket är väldigt trevligt. Får se om jag går.

Det har varit väldigt dåligt med svensk film för mig i år och kan därför egentligen inte uttala mig om vilka som vinner men jag gissar att Bästa Film blir Män Som Hatar Kvinnor, Bästa Regi går till Flickan, Bästa Kvinnliga går till Malin Crépin och varför inte Olle Sari som Bästa Manliga?

Man Tänker Sitt har överraskande nog inte fått några nomineringar vilket jag personligen tycker är bra eftersom det var ett sömnpiller som inte alls smakade fågel.

Här kommer listan:

Bästa film:

”I taket lyser stjärnorna”(Producent: Anders Landström)
”Män som hatar kvinnor” (Producent: Søren Stærmose)
”Prinsessa” (Producent: Sandra Harms)

Bästa regi:

Fredrik Edfeldt för ”Flickan”
Teresa Fabik för ”Prinsessa”
Lisa Siwe för ”I taket lyser stjärnorna”

Bästa kvinnliga huvudroll:

Malin Crépin för rollen som Eva i ”I skuggan av värmen”
Stina Ekbladför rollen som May Fjellgren i ”Det enda rationella”
Noomi Rapace för rollen som Lisbeth Salander i ”Män som hatar kvinnor”

Bästa manliga huvudroll:

Claes Ljungmark för rollen som Sven-Erik i ”Det enda rationella”
Olle Sarri för rollen som Krister i ”Apan”
Björn Starrin för rollen som Robin i ”Bröllopsfotografen”

Bästa kvinnliga biroll:

Annika Hallin för rollen som mamma Liv i ”I taket lyser stjärnorna”
Anki Lidén för rollen som mormor Ingrid i ”I taket lyser stjärnorna”
Tova Magnusson för rollen som Anna i ”Flickan”

Bästa manliga biroll:

Kjell Bergqvist för rollen som Jonny i ”Bröllopsfotografen”
Joel Kinnaman för rollen som Frank Wagner i ”Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser”
Sven-Bertil Taube för rollen som Henrik Vanger i ”Män som hatar kvinnor”

Bästa manuskript:

Karin Arrhenius för manuskriptet till ”Flickan”
Teresa Fabik för manuskriptet till ”Prinsessa”Ulf Malmros för manuskriptet till ”Bröllopsfotografen”

Bästa foto:

Hoyte van Hoytema för fotot i ”Flickan”
Eric Kress för fotot i ”Män som hatar kvinnor”
Peter Mokrosinski för fotot i ”Flickan som lekte med elden”

Bästa utländska film:

„Det vita bandet/Das weiße Band“, Regi: Michael Haneke
“Still Walking”, Regi: Hirokazu Kore-eda
”Waltz with Bashir”, Regi: Ari Folman

Bästa kortfilm:

“A Good Friend of Mr. World” av Axel Petersén
”Drömmar från skogen” av Johannes Nyholm
”Skrapsår” av Gabriela Pichler

Bästa dokumentärfilm:

”Drottningen och jag” av Nahid Persson Sarvestani
”Ebbe – The Movie” av Jane Magnusson och Karin af Klintberg
”Videocracy” av Erik Gandini

Nytt pris för Girl With the Dragon Tattoo

På Palm Springs Filmfestival vann den svenska filmen publikens pris. Och jag har inte sett den ännu, ajabaja.

Den 67e Golden Globe galans vinnare!

Best motion picture – drama
Avatar

Best motion picture - musical or comedy
The Hangover

Best director
James Cameron, Avatar

Best animated feature
Up

Best actor in a motion picture, drama
Jeff Bridges, Crazy Heart

Best actress in a motion picture, drama
Sandra Bullock, The Blind Side

Best performance by an actor in a musical or comedy
Robert Downey Jr, Sherlock Holmes

Best performance by an actress in a musical or comedy
Meryl Streep, Julie & Julia

Best supporting actor
Christoph Waltz, Inglourious Basterds

Best supporting actress
Mo’Nique, Precious

Best foreign film
The White Ribbon

Best screenplay - Motion Picture
Up In The Air, Jason Reitman, Sheldon Turner

Best original song - Motion Picture
The Weary Kind, T-Bone Burnett, Ryan Bingham (Crazy Heart)

Best original score - Motion Picture
Up, Michael Giacchino

Best Television Series - Drama
Mad Men (AMC)

Best performance by an actress in a television series - drama
Julianna Margulies, The Good Wife

Best performance by an actor in a television series - drama
Michael C. Hall, Dexter

Best Television Series - Comedy Of Musical
Glee (Fox)

Best Performance By An Actress In A Television Series - Comedy Or Musical
Toni Collette, United States Of Tara

Best Performance By An Actor In A Television Series - Comedy Or Musical
Alec Baldwin, 30 Rock